Jenny Wrangborg

In my solitude på ett mediejippo på Södra Teatern i Stockholm stiger unga Jenny Wrangborg upp på scenen. Hennes röst, helt utan rädsla träffar mig i maggropen gång på gång och jag börjar förstår att min resa måste fortsätta. Men ensam är inte stark i alla lägen och det är förstås därför jag är där. Jag vill vara med. Jag vill använda mitt språk till viktigare saker än att lägga orden tillrätta inför allt från karriärister och ingenjörer till de som funderar på att eventuellt börja sortera sina sopor… Här bjuder jag  på en dikt av Jenny Wrangborg. Mycket nöje?

Vi har haft tur
städerna som bombas är andra länders städer
husen som sprängs är andra människors hus
människorna som dör är andra systrars bröder

vägarna fyllda av kratrar heter inte
Björkvägen
Svartågatan
Solstigen
skolorna som brinner
brinner inte av våra barns teckningar
sjukhusen utan el
huserar inte våra vänners skrik

men statsministerns ord kring exportinkomsterna
till vårt oskuldsfulla land
vibrerar i blodet
på gatorna