Våga vara rädd!

Intrycken från min första Almedalsvecka börjar nu så smått sjunka in. Riktigt mycket folk, riktigt trångt och lätt hysteriskt. Jag undrade ganska snart vart alla människor var på väg hela tiden? På väg mot en gratis kaffe med chokladboll? Ett gratis glas vin? På väg till något seminarium eller event? Skulle de på fest? Mer eller mindre kända ansikten från media blandades med vita män i övre medelåldern med röda jeans och svarta kavajer. Brunbrända damer klädda för en natt på stan mitt på blanka förmiddagen, på väg till något viktigt. Ja, något viktigt, så måste det vara. De största tevekanalerna och kvällspressen sände ju direkt från var sitt tält med stora skärmar riktade ut mot gatan för att alla skulle kunna ta del av allt detta viktiga. Några stannade till och lyssnade. Jag fick dock en känsla av att åhörarna mestadels bestod av människor som redan höll med om det som förmedlades. Jasägare som mest var ute efter att få en närmare titt på sin politiska idol. Jublet vid partiledartalen visste ju inga gränser oavsett vem som talade eller vad som sades. Det stod också klart att intresset för att föra ut sitt eget budskap vida överträffade intresset för att lyssna in eller lära sig något nytt. Detta gällde ärligt talat även mig, som var på plats för att representera Föräldravrålet.              Gratis kaffe av ett känt märke serverades i närheten av Föräldravrålets tält. Där höll vi till. Vi som sågs för första gången för att informera om Föräldravrålet och samla in namnunderskrifter. Det gick bra. Över förväntan faktiskt. Många nyfikna besökte vårt tält för att trycka händer, få ett armband och skriva under vårt upprop. Det upprop som uppmanar politiken att sätta klimatfrågan först på den politiska dagordningen. Intresset för att diskutera klimatfrågan var även stort på gator och torg där vi fortsatte samla in underskrifter. Vi höll även två seminarier med temat; Hur får vi politikerna att prioritera klimatet? Glädjande nog verkade Föräldravrålets medverkan i Almedalsveckan väcka ett visst medialt intresse. Vi nämndes i förhandsdiskussionen till utmärkelsen ”Hetast i Almedalen” och blev även utvalda att medverka i ”Partigrillen” på SVT. Idah

Idah Magnusson från Föräldravrålet grillade verkligen Socialdemokraten Mikael Damberg med den äran. Inte helt oväntat besvarades hennes klimatfrågor med tal om investeringar och nya jobb. Det mest intressanta var dock inte vad som sades i sändning utan det som sades efteråt. Då berättar nämligen Mikael Damberg att även han är oroad över uppgifterna i Världsbankens klimatrapport, men att folk inte får bli rädda… Då blev jag rädd, på riktigt! För om politiker börjar mörka och släta över klimatfrågan för att folk inte får bli rädda, tror jag att vi ligger riktigt risigt till. Drygt tretton och ett halvt tusen föräldravrålare är redan oroliga och rädda! De pålästa ungdomarna i Fältbiologerna och PUSH Sverige skriker bokstavligen ut sin klimatångest inför sin egen framtid i kampanjen Klimatskriket, men tydligen är man ännu inte beredd att lyssna. Tydligen ska statliga Vattenfall köpa några tyska kolkraftverk först, tydligen passar det sig inte att vara rädd… än.

Sist det begav sig, på 80-talet när freoner steg till väders och rapporterna om hålet i ozonlagret fick dåtidens politiker att vidta nödvändiga åtgärder, skrev jag en låt som hette ”Våga vara rädd”. Jag var knappt tjugo år gammal och gick på folkhögskola. Så småningom utmynnade låten i ett projekt som, om jag minns rätt, engagerade hela skolan och bl.a. mynnade ut i en musikgala i Stadsparken i Örebro. Nu verkar det tyvärr vara dags att damma av den där gamla låten igen, eller åtminstone själva uppmaningen; våga vara rädd, för det krävs verkligen mod för att kommunicera det lätt obekväma budskapet om människans inverkan på klimatet och hur detta kommer att drabba framtida generationer. Tystnaden som uppstår på sociala medier när man förmedlar något som rör detta är högst, ibland nästan skrattretande påtaglig. Därför önskar jag alla väljare och framförallt alla politiker det mod som krävs för att lyfta klimatfrågan till den plats där den hör hemma inför den stundande valrörelsen. Våga vara rädd!