Ett tack vore kanske på sin plats…

Asså, vaffan! Steffe å ja liksom, å för all del fina Tina me såklart, sjunger Evert Taube tillsammans å allt borde va happy days å inget annat! Steffe, min allra största förebild å inspiration, direkt från turnébussen, kliver in me guran på ryggen, säger tjena, slår sej ner i studiosoffan och knäpper en bärs. På riktigt! Antagligen en jävla tur att han då inte anar att jag ganska säkert skulle kunna citera hans 90-talstexter med större precision än han själv, att jag delar det mesta han skriver på fejjan, att jag sett honom live fler gånger än jag sett någon annan artist å att jag gör mitt eget snus efter hans recept… Då hade han väl antagligen tagit mej för ett galet fan, en stalker, å livrädd suttit nerkopplad under radarn å hukat nånstans i nordnorge nu. Men så är ju inte Steffe. Det visste man ju! Att säga att han e som folk e mest vore dock helt fel. Snarare att han e som folk borde va mest; tillitsfull, empatisk å klok som en bok. Åtminstone var han det den där dan då han, Tina Ahlin å ja sjöng Änglamark för klimatet inför valet 2014. Så, tack som fan för det Stefan Sundström. Tusen tack också till den begåvade musikern Tina Ahlin! (hoppas du hinner lägga munspel nästa gång) Ja allt borde förstås va happy days om det inte vore för att själva anledningen till att jag ärades me så schyssta gästartister var att klimatet håller på å gå åt helvete å att vår sång inte verkar haft nån inverkan på valresultatet alls. (Va fan trodde jag?) Hur som helst, här kommer den lilla videon som klipptes ihop från inspelningen.

VIDEOCHOCK!

Att stå och mima och digga till sin egen radioproddade pop-låt var väl på gränsen till vad visartisten Ulf B Fernqvist (med viss ära i behåll) faktiskt kunde klara av. Visserligen var det väldigt roligt och visst har jag ofta drömt om just detta, i alla fall för si så där trettio år sedan.

 Nä, men vänta nu… 30 år sedan?!

Denna i sig en chockerande insikt, var dock inget mot den verkliga chock jag fick när jag för första gången plågades av närbilderna på mig själv. Frågor som: Kan jag verkligen stå för detta?, Vem fan tror den där Ulf B Fernqvist att han är egentligen?, samt en hel del annat som förmodligen kräver ingående samtals-terapeutisk behandling for genom hjärnan

Efter att ha smält det hela en aning mindes jag varför jag överhuvudtaget utsatt mig själv för detta. Jag hade ju faktiskt vunnit den här videoinspelningen genom en utlottning på Facebook. Så varför inte passa på? Bättre sent än aldrig liksom. Dessutom var ju låten tillägnad Föräldravrålet vilket var en förevändning så god som någon för att posera i värsta rockstjärnestilen. Och scenerna med barnen och de tryckta händerna på slutet blev ju faktiskt helt underbara och kanske kan jag övertyga någon om att budskapet i låten faktiskt är viktigare än att jag ser cool ut i bild, att ändamålet helgar medlen, att jag inte har hybris, att jag inte är… ensam.

Jag har övertygat mig själv nu.

Här är den.