Klimatmaxar ända in i kaklet!

2014-08-11 kl 20 44 Fotograf Catrine Granö

Jag läste någonstans att våra politiker är mer rädda för klimatfrågan än för själva klimatförändringarna. Det är såklart sant, för i årets valrörelse har klimatet verkligen endast nämnts i förbigående. Detta trots att vi under sommaren drabbats av extremväder och dess effekter på ett ytterst påtagligt vis. Visst, det har kommit några politiska utspel kring förnybar energi och fortsatta satsningar för att nå målet om en fossilfri fordonsflotta, men uppenbart är att ingen egentligen vill prata om de verkliga effekterna av klimatförändringarna i framtiden och vad vi verkligen måste göra nu för att minska effekterna av dessa. Ett tydligt exempel var när statsministern kommenterade skogsbranden i Västmanland. Han talade då om ”förändringar i vädret”… Antagligen helt medvetet eftersom ordet klimatförändringar knappast matchar moderaternas valmanifest särskilt väl. Det är därför hög tid att lägga in en spurt och #klimatmaxa ända in i kaklet!

Som ett led i denna spurt släpper jag i dagarna en singel tillsammans med två andra klimatmaxare; Stefan Sundström och Tina Ahlin. En cover av Evert Taubes ”Änglamark”. (Mer om detta projekt i ett kommande inlägg) Dessutom kör jag live på Släcka bränder i Skinnskatteberg 30/8, gästar Måndagsklubben på Skultuna bibliotek 1/9 och medverkar på Vasadalen Västerås 6/9.

Annonser

Politikerlögnen, ett hot mot demokratin

Kalla mig gärna naiv och barnslig men så här är det: Jag har svårt för politiker som ljuger. Särskilt jobbigt är det med ministrar. Jag förstår självklart att även de är människor som ljuger nu och då, privat eller när jag inte märker det, men när de ljuger i medier känns det som att de ljuger för mig. Personligen. Jag anser att om man sitter i riksdagen eller regeringen har man fått ett stort förtroendeuppdrag från väljarna, inklusive mig själv. Det minsta man kan begära är att en politiker på den positionen ska kunna svara sanningsenligt på en enkel fråga. På senare tid har vi fått bevis på att så inte är fallet. Och jag vet egentligen inte vad som är värst; att bli ljugen för av representanter för regeringen eller att så få verkar bli lika upprörda som jag själv. Vad jag dock vet, är att detta är ett hot mot demokratin. Som en konsekvens av lögnerna sprider sig politikerföraktet och soffliggarna får fler och fler (giltiga?) skäl att stanna hemma på valdagen. Samtidigt växer partier, med retorik som mer eller mindre bygger på ett förakt mot etablissemanget, sig starka.

I den nyligen utspelade nuonskandalen lämnades jag som medborgare med två ”sanningar”. En från statsministern och finansministern samt en annan från förre vice statsministern. Jag vill inte att någon av dessa människor ska ljuga för mig. Deras uppdrag är för viktigt för det. Statsministern och finansministern förnekade inför konstitutionsutskottet att de blivit informerade om nuonaffären av den då ansvarige ministern. Problemet var bara att samma minister till medier, tidigare uppgett det motsatta. Ord stod alltså mot ord och någon/några ljög av oklar anledning. För mig. (Nu visade det sig att den före detta ministern trots allt inte hade mage att ljuga vare sig för KU eller i direktsänd teve. Reportern i tevenyheterna upprepade samma fråga inte mindre än åtta gånger utan att få svar från den före detta ministern. Att frågan redan besvarats vid ett tidigare tillfälle tycktes av någon outgrundlig anledning inte spela någon roll. Sedan den dagen har begreppet förnedringsteve fått en helt ny innebörd för mig.)

Ett annat exempel är när statsministern medverkar i en enkel undersökning om litteratur i Dagens nyheter. fPå frågan om vilka böcker han skrivit svarar han: ”Jag har inte skrivit några böcker” Varför? Varför svarar han så när alla vet att det inte är sant? Och varför upplever inte fler, som jag, det som ett problem? Har vi blivit så avtrubbade att vi numera accepterar att politiker far med små och stora lögner för att uppnå sina politiska mål? Att det är en del av det politiska spelet och att vi som väljare, likt en fotbollsdomare förväntas kunna avgöra vilka som filmar och fuskar till sig en parlamentarisk straffspark. Rutinerade spelare vet när de ska lägga sig i straffområdet. De vet också att det egna laget samt alla egna fans kommer att stötta dem, no matter what. Vissa anser att ett sådant beteende inte hör hemma på en fotbollsplan. Ok, jag anser att det inte hör hemma i politiken heller.

Så jävla vänster

Jag gör sådana där åsiktstester på olika medier inför EU-valet och blir gång på gång rekommenderad att rösta på V, Fi eller Mp. I den nuvarande höger-vänsterskalan skulle jag utan tvekan betraktas som; så jävla vänster. Frågan är på vad mina åsikter grundar sig? På vänsterideologiska värderingar eller på vanligt sunt förnuft? Visst, jag är uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem under en tid då det s.k. folkhemmet fortfarande fungerade… antar jag. Det var liksom inget man funderade på, och att mina föräldrar skulle lägga sin röst på sossarna var liksom självklart. Faktum är att det kunde bli en mindre skandal om det visade sig att någon i släkten tänkte annorlunda. Så ja, vänstervärderingar fick jag väl mer eller mindre med bröstmjölken, men jag hade lika lite koll då som nu på socialismens eller kommunistens historia eller grundläggande ideologi. Jag har varken läst Marx, Mao eller Engels.(googlade för att hitta Engels) Jag var inte med i Unga örnar eller liknande, så frågan om varför jag i dag är ”vänster” kvarstår, åtminstone för mig.

Det tycks mig som att de flesta ideologier och religioner i grunden vill något gott men att det, allt som oftast går fel när själva budskapet utnyttjas för att utöva makt. Som ”vänster” förväntas jag visst vara emot liberalism men det är ju inte riktigt sant. Individens frihet har jag ju alls inget emot. Jag förstår också nyttan med en fri marknad. (tror jag)

Problemet med dagens fria marknad verkar vara att den är allt annat än fri. Varor och tjänster som i dag, enligt mig borde stå högt i kurs skulle vara sådana som inte utarmar miljön, påverkar klimatet eller utnyttjar människor och djur. Självklarheter kan tyckas. Det finns också tillräckligt med forskning och kunskap kring dessa områden för att en ekonomisk marknad borde kunna beakta dem. Ändå ser jag väldigt lite sådana tendenser. Varför? Varför fortsätter man att investera i t.ex. fossila bränslen när alla vet att vi står inför den största omställningen i mänsklighetens historia, eller varför finns det giftiga ämnen i barnleksaker?! Ingen tycker att det är vettigt, alltså borde det också speglas i den fria marknaden, men nej. Åtminstone inte i den takt som jag eller klimatforskningen anser. Alltså måste marknaden styras av något annat än goda föresatser och sunt förnuft. Jakten på ekonomisk tillväxt.

Tillväxt beskrivs i den politiska debatten som något odelat positivt. Likaså vikten av att så många som möjligt har ett jobb. Det är som om, att så länge något genererar tillväxt eller arbete står det, mer eller mindre över moraliska aspekter så som mänskliga rättigheter eller utarmning av jordens resurser. Resurser som är ändliga, som inte fylls på… Att hitta brott mot mänskliga rättigheter och utarmning av jordens resurser är inte svårt om man t.ex. följer tillverkningen av en elektronisk vara och dess komponenter från, låt säga gruvorna i östra Congo via fabrikerna i Asien till våra varuhuskedjor, vidare till oss konsumenter för att slutligen hamna som avfall på en soptipp någon(annan)stans i världen. Det är heller inte svårt att förstå hur dåligt detta är ur ett hållbarhetsperspektiv.

Men i den liberala tillväxtens namn måste hjulen hela tiden snurra fortare. I dagsläget verkar det faktiskt som att vissa, låt oss kalla dem, mörka marknadskrafter gasar på lite extra för att hinna pumpa upp den sista oljan, hinna sälja så många bilar som möjligt, hinna krama ur det sista ur en livsstil och en ekonomi som är dömd att gå under. De försöker helt enkelt maximera vinsten på investerat kapital innan det är för sent. Detta kan låta en smula dramatiskt, men hur ska man annars förklara att de globala koldioxidutsläppen fortfarande ökar, ja ökar, trots alla larmrapporter från en enad forskarkår. Det är förmodligen i dessa marknadskrafter som den verkliga makten finns. Bland storföretagen och dess lobbyister. Den liberala politiken får stå med mössan i hand och applådera, utnyttjade av några som återigen använder en ideologi för att utöva makt. Frågan är vad man har att säga om liberalism om hundra år. Kanske klingar det minst lika illa som kommunism eller fascism gör i dag eftersom den i så hög grad bidrar till att förgöra jorden som vi känner den. Den som lever får se…

Själv är jag i dag; så jävla vänster, antingen tack vare sunt förnuft eller för att jag tror på; jämlighet, individuell frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. (Kursiv hämtat från: http://sv.wikipedia.org/wiki/Liberalism)