Klimatmaxar ända in i kaklet!

2014-08-11 kl 20 44 Fotograf Catrine Granö

Jag läste någonstans att våra politiker är mer rädda för klimatfrågan än för själva klimatförändringarna. Det är såklart sant, för i årets valrörelse har klimatet verkligen endast nämnts i förbigående. Detta trots att vi under sommaren drabbats av extremväder och dess effekter på ett ytterst påtagligt vis. Visst, det har kommit några politiska utspel kring förnybar energi och fortsatta satsningar för att nå målet om en fossilfri fordonsflotta, men uppenbart är att ingen egentligen vill prata om de verkliga effekterna av klimatförändringarna i framtiden och vad vi verkligen måste göra nu för att minska effekterna av dessa. Ett tydligt exempel var när statsministern kommenterade skogsbranden i Västmanland. Han talade då om ”förändringar i vädret”… Antagligen helt medvetet eftersom ordet klimatförändringar knappast matchar moderaternas valmanifest särskilt väl. Det är därför hög tid att lägga in en spurt och #klimatmaxa ända in i kaklet!

Som ett led i denna spurt släpper jag i dagarna en singel tillsammans med två andra klimatmaxare; Stefan Sundström och Tina Ahlin. En cover av Evert Taubes ”Änglamark”. (Mer om detta projekt i ett kommande inlägg) Dessutom kör jag live på Släcka bränder i Skinnskatteberg 30/8, gästar Måndagsklubben på Skultuna bibliotek 1/9 och medverkar på Vasadalen Västerås 6/9.

I Tyfonens spår

Jag deltog nyligen i en insamlingsgala för tyfonens offer i Filippinerna. Ett utmärkt initiativ där såväl artister som publik verkligen slöt upp och samlade in mycket pengar till de behövande. Innan jag drog igång sa jag några inledande ord. Publiken såg mycket förvånad ut…IMG_7071

”Ironiskt nog startade klimatförhandlingarna i Warszawa ungefär samtidigt som bilderna från katastrofen i Filippinerna nådde oss hemma i tevesoffan. Filippinernas huvudförhandlare Yeb Sano höll ett mycket känslosamt inledningsanförande och meddelade att han i solidaritet med sina landsmän tänkte inleda en frivilligt fasta under de 12 dagar som konferensen pågår eller tills man nått en meningsfull överenskommelse. Han menar alltså att ovädret kan kopplas direkt till klimatförändringarna. Och vem ska säga emot honom? Andra menar att det inte med säkerhet går att koppla katastrofen i Filippinerna till klimatförändringarna, men vad vi säkert vet är att antalet stormar ökar och att de som redan nu drabbas kommer att få genomlida fler och kraftigare oväder framöver.

Tänk om alla vi som nu skänker pengar och engagerar oss i Filippinernas situation också kunde engagera oss i att förebygga klimatförändringarna. Det är ju ändå vi i industriländerna som står för de överlägset största koldioxidutsläppen.       Parkera bilen, sluta flyga över halva jorden var och vartannat år på semester, äta mindre kött, dra ner på vår överkonsumtion av prylar m.m, m.m.   Är vi beredda att också göra det?”

Mycket sedan sist…

Frugan och jag besökte naturskyddsföreningens rikskonferens i Växjö 1- 2 juni. Jag skulle representera Föräldravrålet och hålla ett anförande i ett block som kallades Vi som gjort succé. Utan att förhäva mig allt för mycket kändes det som att ordet succé även skulle kunna beskriva min egen lilla insats. Alltså, tänk er Växjö konserthus och undertecknad med en sådan där fjärrkontroll i handen för att styra en powerpointpresentation. Jag var full i skratt redan innan jag klev upp på scenen och det verkade också smitta av sig på publiken. Att berätta om Föräldravrålet ur ett humoristiskt perspektiv visade sig förresten vara tacksamt. Typ, vi är några som har startat en facebookgrupp om klimatet.

Carrokram

Carrokram

Vi har överhuvudtaget aldrig setts men det här med höjda vattennivåer verkar lite oroande, så vi undrar om inte någon politiker eller så kunde berätta vad de tänkte göra åt saken. För det ska de väl rimligen… eller? Ja, vi är ju verkligen inga experter på området eller så. Faktum är att vi inte vet någonting alls om klimatforskning, men här står jag…

Störst intryck på mig under de här dagarna gjorde annars Omställningsrörelsen och förstås moderator Carolina Klüft. Efter mitt anförande fick jag en bok om knoppar och en Carrokram. Hon kallade kramen så själv. Fint tycker jag.

Jag har hunnit med en spelning också. I Köping på Smedjan. Ett fantastiskt ställe som drivs av en ideell kulturförening.

Smedjan

Smedjan

Nu var det inte så många fler i publiken än medlemmarna som ansvarade för kvällen, max. 15 pers totalt, men det gjorde verkligen ingenting för den här kvällen fick jag en välbehövlig påminnelse om varför jag fortfarande håller på. Jag kände att orden och budskapet verkligen gick in i den fåtaliga publiken och jag fick faktiskt lite ståpäls, vilket känns lite udda när man spelar utan band. Ståpäls av sig själv liksom…Hur som helst fick jag tillräckligt med inspiration för att göra ett mailutskick till liknande ställen och fick napp på Thunströms sommarcafé i Falun där jag spelar den 16 juli. Kul!

Just nu befinner sig jag med familj på semester på västkusten. Nästa vecka tar vi oss så långt österut i Sverige man kan komma för att möta upp ett gäng föräldravrålare under Almedalsveckan. Där ska vi hålla ett par seminarier och grilla…politiker alltså.

Kyrie (en demo)

Kyrie eleison (Herre förbarma dig över oss) är den första delen i den katolska mässan. Våra svenska högmässor (liksom mässor över hela världen) följer samma form och många gånger har jag, i körsammanhang sjungit just de orden. Men vad betyder det egentligen? I min version blir det vårt rop till Gud när ingen annan hjälp finns att få. Sverige är enligt World Values Survey, (en återkommande internationell undersökning om människors värderingar) världens mest sekulariserade land. Men när de fyra graderna är här, det extrema vädret, fattigdomen, svälten, flyktingströmmarna och värst av allt; insikten att vi inte gjorde tillräckligt för att stoppa den globala uppvärmningen, kommer även vi att vända oss till Gud då? Den som lever får se. Under tiden kan man alltid passa på att skriva på föräldravrålet.

Releasefesten som kom av sig

releaseAtt låtsas som att jag inte är besviken vore löjligt… Inte för att jag räknade, men det var nog bara omkring 20 pers. i publiken varav en stor del hade kommit för att digga mina gästartister. Det gjorde de för övrigt helt rätt i, briljanta som de var! Tack, Appleboy och Malin Willén! Den fåtaliga publiken var dock inte det enda som gjorde mig besviken denna dag. Det började redan på morgonen.

– Ja, tack ska du ha för magsjukan då. Det var Tomas, min trummis och producent  som ringde. Själv hade jag och min familj legat däckade en vecka tidigare i samma åkomma och nu var det tydligen hans tur. Jaha, även om han skulle kunna genomföra gigget var han definitivt smittbärare och de andra i bandet var inte så sugna på att också bli smittade. Vad göra? Vi hade ju dessutom ett gig inbokat i Uppsala redan nästa dag. Som tur var kunde Adam Mellesmo alias Appleboy tänka sig att sitta in. Begåvade Adam skulle normalt sett varit en perfekt lösning men just i dag visste jag att han hade fullt upp med viktiga möten på annan ort samt att han ju skulle gästa som artist på samma spelning där jag behövde honom som trummis. Inte ultimat, men så fick det bli.

Att PA-anläggningen skulle strula hade jag på känn redan när jag roddade mina grejor tidigt på dagen, och mycket riktigt var det problem att få rätt ljud till rätt högtalare m.m. Som tur är har jag i bandet en fantastisk keyboardist i Fredrik Brunnsberg, som dessutom är professionell ljudtekniker. Han kopplade om, pulade och fixade i vad som kändes som en evighet tills vi hade ett ljud vi kunde leva med. Eftersom det inte var planerat att Adam skulle spela trummor blev det i den här vevan också en del logistiska saker att lösa som drog ut på tiden. Detta skapade förstås en del onödig stress, men till slut var allting soundcheckat och klart… utom basen.

Marcus, basisten skulle bli sen, det visste vi, men att han skulle ramla och bryta tummen var inte planerat. Han hade riktigt ont men genomförde spelningen trots allt på smärtstillande och med lindad tumme. Efteråt meddelade han att det inte skulle fungera att spela även nästa dag, så utan både trummis och basist fann jag det för gott att ställa in spelningen i Uppsala. Min fru hade inte synts till i publiken under de sista låtarna och precis efteråt fick jag veta att hon hastat hem till vår son Albin p.g.a. ett befarat kruppanfall. Ja, men skål då!

Att vara festfixare, arrangör, och artist på en och samma gång är ingen bra idé. Väl på scen kände jag mig, och var, mer än lovligt ofokuserad. Vart var alla? Att dessutom bara repa en gång och på kort varsel ta in en vikarierande trummis gjorde att det hela kändes mycket skört. Till slut stod jag mest och tyckte synd om den tappra publiken och musikerna, som det nu kändes som att jag lurat dit. Visst hade kvällen sina ljusa stunder med en och annan låt som kändes helt ok, bl.a. ”Liten pojke” och ”Allt” med Kusin på Cello.

Att gå vidare efter detta är tack och lov inte svårt. Jag har nämligen förärats ett kompband med riktigt duktiga musiker som faktiskt gillar och vill spela mina låtar. Det är STORT! Och med sista repet i färskt minne vet jag att, vi kan så mycket bättre än så här…