Politikerlögnen, ett hot mot demokratin

Kalla mig gärna naiv och barnslig men så här är det: Jag har svårt för politiker som ljuger. Särskilt jobbigt är det med ministrar. Jag förstår självklart att även de är människor som ljuger nu och då, privat eller när jag inte märker det, men när de ljuger i medier känns det som att de ljuger för mig. Personligen. Jag anser att om man sitter i riksdagen eller regeringen har man fått ett stort förtroendeuppdrag från väljarna, inklusive mig själv. Det minsta man kan begära är att en politiker på den positionen ska kunna svara sanningsenligt på en enkel fråga. På senare tid har vi fått bevis på att så inte är fallet. Och jag vet egentligen inte vad som är värst; att bli ljugen för av representanter för regeringen eller att så få verkar bli lika upprörda som jag själv. Vad jag dock vet, är att detta är ett hot mot demokratin. Som en konsekvens av lögnerna sprider sig politikerföraktet och soffliggarna får fler och fler (giltiga?) skäl att stanna hemma på valdagen. Samtidigt växer partier, med retorik som mer eller mindre bygger på ett förakt mot etablissemanget, sig starka.

I den nyligen utspelade nuonskandalen lämnades jag som medborgare med två ”sanningar”. En från statsministern och finansministern samt en annan från förre vice statsministern. Jag vill inte att någon av dessa människor ska ljuga för mig. Deras uppdrag är för viktigt för det. Statsministern och finansministern förnekade inför konstitutionsutskottet att de blivit informerade om nuonaffären av den då ansvarige ministern. Problemet var bara att samma minister till medier, tidigare uppgett det motsatta. Ord stod alltså mot ord och någon/några ljög av oklar anledning. För mig. (Nu visade det sig att den före detta ministern trots allt inte hade mage att ljuga vare sig för KU eller i direktsänd teve. Reportern i tevenyheterna upprepade samma fråga inte mindre än åtta gånger utan att få svar från den före detta ministern. Att frågan redan besvarats vid ett tidigare tillfälle tycktes av någon outgrundlig anledning inte spela någon roll. Sedan den dagen har begreppet förnedringsteve fått en helt ny innebörd för mig.)

Ett annat exempel är när statsministern medverkar i en enkel undersökning om litteratur i Dagens nyheter. fPå frågan om vilka böcker han skrivit svarar han: ”Jag har inte skrivit några böcker” Varför? Varför svarar han så när alla vet att det inte är sant? Och varför upplever inte fler, som jag, det som ett problem? Har vi blivit så avtrubbade att vi numera accepterar att politiker far med små och stora lögner för att uppnå sina politiska mål? Att det är en del av det politiska spelet och att vi som väljare, likt en fotbollsdomare förväntas kunna avgöra vilka som filmar och fuskar till sig en parlamentarisk straffspark. Rutinerade spelare vet när de ska lägga sig i straffområdet. De vet också att det egna laget samt alla egna fans kommer att stötta dem, no matter what. Vissa anser att ett sådant beteende inte hör hemma på en fotbollsplan. Ok, jag anser att det inte hör hemma i politiken heller.