Inga visor

tjockis

Album-information:

  1. Vårt goda minne 

  2. Farsan, morsan & miljön

  3. Harry Boy 2

  4. Det sovande folket

Grunderna till spår 1-3 är inspelade i Studio 3 i Västerås. Inspelningstekniker: Martin Igelström. Sång, akustiska gitarrer och percussion är inspelat av Ulf Fernqvist. Mixad och mastrad av Martin Igelström, Studio Strandgatan i Uppsala.

Musiker: Jonatan Stenson- elgitarr, Mats B Olsson- klaviatur, Claes Nordquist- elbas, Christer Teglund- trummor och percussion.

Sång: Anders Englin- Vårt goda minne. Alva Berens, Moa Berens, Carl Jirving, klass 5-6 på Västerås Waldorfskola- Farsan, morsan & miljön

Omslag: Ulf Fernqvist

Producerad av: Martin Igelström och Ulf Fernqvist

Text och musik: Ulf B Fernqvist

Tack till; samtliga medverkande som har ställt upp helt utan ekonomisk ersättning. Särskilt tack till Martin, Jonatan och Anna.

Ett tack vore kanske på sin plats…

Asså, vaffan! Steffe å ja liksom, å för all del fina Tina me såklart, sjunger Evert Taube tillsammans å allt borde va happy days å inget annat! Steffe, min allra största förebild å inspiration, direkt från turnébussen, kliver in me guran på ryggen, säger tjena, slår sej ner i studiosoffan och knäpper en bärs. På riktigt! Antagligen en jävla tur att han då inte anar att jag ganska säkert skulle kunna citera hans 90-talstexter med större precision än han själv, att jag delar det mesta han skriver på fejjan, att jag sett honom live fler gånger än jag sett någon annan artist å att jag gör mitt eget snus efter hans recept… Då hade han väl antagligen tagit mej för ett galet fan, en stalker, å livrädd suttit nerkopplad under radarn å hukat nånstans i nordnorge nu. Men så är ju inte Steffe. Det visste man ju! Att säga att han e som folk e mest vore dock helt fel. Snarare att han e som folk borde va mest; tillitsfull, empatisk å klok som en bok. Åtminstone var han det den där dan då han, Tina Ahlin å ja sjöng Änglamark för klimatet inför valet 2014. Så, tack som fan för det Stefan Sundström. Tusen tack också till den begåvade musikern Tina Ahlin! (hoppas du hinner lägga munspel nästa gång) Ja allt borde förstås va happy days om det inte vore för att själva anledningen till att jag ärades me så schyssta gästartister var att klimatet håller på å gå åt helvete å att vår sång inte verkar haft nån inverkan på valresultatet alls. (Va fan trodde jag?) Hur som helst, här kommer den lilla videon som klipptes ihop från inspelningen.

Klimatmaxar ända in i kaklet!

2014-08-11 kl 20 44 Fotograf Catrine Granö

Jag läste någonstans att våra politiker är mer rädda för klimatfrågan än för själva klimatförändringarna. Det är såklart sant, för i årets valrörelse har klimatet verkligen endast nämnts i förbigående. Detta trots att vi under sommaren drabbats av extremväder och dess effekter på ett ytterst påtagligt vis. Visst, det har kommit några politiska utspel kring förnybar energi och fortsatta satsningar för att nå målet om en fossilfri fordonsflotta, men uppenbart är att ingen egentligen vill prata om de verkliga effekterna av klimatförändringarna i framtiden och vad vi verkligen måste göra nu för att minska effekterna av dessa. Ett tydligt exempel var när statsministern kommenterade skogsbranden i Västmanland. Han talade då om ”förändringar i vädret”… Antagligen helt medvetet eftersom ordet klimatförändringar knappast matchar moderaternas valmanifest särskilt väl. Det är därför hög tid att lägga in en spurt och #klimatmaxa ända in i kaklet!

Som ett led i denna spurt släpper jag i dagarna en singel tillsammans med två andra klimatmaxare; Stefan Sundström och Tina Ahlin. En cover av Evert Taubes ”Änglamark”. (Mer om detta projekt i ett kommande inlägg) Dessutom kör jag live på Släcka bränder i Skinnskatteberg 30/8, gästar Måndagsklubben på Skultuna bibliotek 1/9 och medverkar på Vasadalen Västerås 6/9.

Politikerlögnen, ett hot mot demokratin

Kalla mig gärna naiv och barnslig men så här är det: Jag har svårt för politiker som ljuger. Särskilt jobbigt är det med ministrar. Jag förstår självklart att även de är människor som ljuger nu och då, privat eller när jag inte märker det, men när de ljuger i medier känns det som att de ljuger för mig. Personligen. Jag anser att om man sitter i riksdagen eller regeringen har man fått ett stort förtroendeuppdrag från väljarna, inklusive mig själv. Det minsta man kan begära är att en politiker på den positionen ska kunna svara sanningsenligt på en enkel fråga. På senare tid har vi fått bevis på att så inte är fallet. Och jag vet egentligen inte vad som är värst; att bli ljugen för av representanter för regeringen eller att så få verkar bli lika upprörda som jag själv. Vad jag dock vet, är att detta är ett hot mot demokratin. Som en konsekvens av lögnerna sprider sig politikerföraktet och soffliggarna får fler och fler (giltiga?) skäl att stanna hemma på valdagen. Samtidigt växer partier, med retorik som mer eller mindre bygger på ett förakt mot etablissemanget, sig starka.

I den nyligen utspelade nuonskandalen lämnades jag som medborgare med två ”sanningar”. En från statsministern och finansministern samt en annan från förre vice statsministern. Jag vill inte att någon av dessa människor ska ljuga för mig. Deras uppdrag är för viktigt för det. Statsministern och finansministern förnekade inför konstitutionsutskottet att de blivit informerade om nuonaffären av den då ansvarige ministern. Problemet var bara att samma minister till medier, tidigare uppgett det motsatta. Ord stod alltså mot ord och någon/några ljög av oklar anledning. För mig. (Nu visade det sig att den före detta ministern trots allt inte hade mage att ljuga vare sig för KU eller i direktsänd teve. Reportern i tevenyheterna upprepade samma fråga inte mindre än åtta gånger utan att få svar från den före detta ministern. Att frågan redan besvarats vid ett tidigare tillfälle tycktes av någon outgrundlig anledning inte spela någon roll. Sedan den dagen har begreppet förnedringsteve fått en helt ny innebörd för mig.)

Ett annat exempel är när statsministern medverkar i en enkel undersökning om litteratur i Dagens nyheter. fPå frågan om vilka böcker han skrivit svarar han: ”Jag har inte skrivit några böcker” Varför? Varför svarar han så när alla vet att det inte är sant? Och varför upplever inte fler, som jag, det som ett problem? Har vi blivit så avtrubbade att vi numera accepterar att politiker far med små och stora lögner för att uppnå sina politiska mål? Att det är en del av det politiska spelet och att vi som väljare, likt en fotbollsdomare förväntas kunna avgöra vilka som filmar och fuskar till sig en parlamentarisk straffspark. Rutinerade spelare vet när de ska lägga sig i straffområdet. De vet också att det egna laget samt alla egna fans kommer att stötta dem, no matter what. Vissa anser att ett sådant beteende inte hör hemma på en fotbollsplan. Ok, jag anser att det inte hör hemma i politiken heller.

Så jävla vänster

Jag gör sådana där åsiktstester på olika medier inför EU-valet och blir gång på gång rekommenderad att rösta på V, Fi eller Mp. I den nuvarande höger-vänsterskalan skulle jag utan tvekan betraktas som; så jävla vänster. Frågan är på vad mina åsikter grundar sig? På vänsterideologiska värderingar eller på vanligt sunt förnuft? Visst, jag är uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem under en tid då det s.k. folkhemmet fortfarande fungerade… antar jag. Det var liksom inget man funderade på, och att mina föräldrar skulle lägga sin röst på sossarna var liksom självklart. Faktum är att det kunde bli en mindre skandal om det visade sig att någon i släkten tänkte annorlunda. Så ja, vänstervärderingar fick jag väl mer eller mindre med bröstmjölken, men jag hade lika lite koll då som nu på socialismens eller kommunistens historia eller grundläggande ideologi. Jag har varken läst Marx, Mao eller Engels.(googlade för att hitta Engels) Jag var inte med i Unga örnar eller liknande, så frågan om varför jag i dag är ”vänster” kvarstår, åtminstone för mig.

Det tycks mig som att de flesta ideologier och religioner i grunden vill något gott men att det, allt som oftast går fel när själva budskapet utnyttjas för att utöva makt. Som ”vänster” förväntas jag visst vara emot liberalism men det är ju inte riktigt sant. Individens frihet har jag ju alls inget emot. Jag förstår också nyttan med en fri marknad. (tror jag)

Problemet med dagens fria marknad verkar vara att den är allt annat än fri. Varor och tjänster som i dag, enligt mig borde stå högt i kurs skulle vara sådana som inte utarmar miljön, påverkar klimatet eller utnyttjar människor och djur. Självklarheter kan tyckas. Det finns också tillräckligt med forskning och kunskap kring dessa områden för att en ekonomisk marknad borde kunna beakta dem. Ändå ser jag väldigt lite sådana tendenser. Varför? Varför fortsätter man att investera i t.ex. fossila bränslen när alla vet att vi står inför den största omställningen i mänsklighetens historia, eller varför finns det giftiga ämnen i barnleksaker?! Ingen tycker att det är vettigt, alltså borde det också speglas i den fria marknaden, men nej. Åtminstone inte i den takt som jag eller klimatforskningen anser. Alltså måste marknaden styras av något annat än goda föresatser och sunt förnuft. Jakten på ekonomisk tillväxt.

Tillväxt beskrivs i den politiska debatten som något odelat positivt. Likaså vikten av att så många som möjligt har ett jobb. Det är som om, att så länge något genererar tillväxt eller arbete står det, mer eller mindre över moraliska aspekter så som mänskliga rättigheter eller utarmning av jordens resurser. Resurser som är ändliga, som inte fylls på… Att hitta brott mot mänskliga rättigheter och utarmning av jordens resurser är inte svårt om man t.ex. följer tillverkningen av en elektronisk vara och dess komponenter från, låt säga gruvorna i östra Congo via fabrikerna i Asien till våra varuhuskedjor, vidare till oss konsumenter för att slutligen hamna som avfall på en soptipp någon(annan)stans i världen. Det är heller inte svårt att förstå hur dåligt detta är ur ett hållbarhetsperspektiv.

Men i den liberala tillväxtens namn måste hjulen hela tiden snurra fortare. I dagsläget verkar det faktiskt som att vissa, låt oss kalla dem, mörka marknadskrafter gasar på lite extra för att hinna pumpa upp den sista oljan, hinna sälja så många bilar som möjligt, hinna krama ur det sista ur en livsstil och en ekonomi som är dömd att gå under. De försöker helt enkelt maximera vinsten på investerat kapital innan det är för sent. Detta kan låta en smula dramatiskt, men hur ska man annars förklara att de globala koldioxidutsläppen fortfarande ökar, ja ökar, trots alla larmrapporter från en enad forskarkår. Det är förmodligen i dessa marknadskrafter som den verkliga makten finns. Bland storföretagen och dess lobbyister. Den liberala politiken får stå med mössan i hand och applådera, utnyttjade av några som återigen använder en ideologi för att utöva makt. Frågan är vad man har att säga om liberalism om hundra år. Kanske klingar det minst lika illa som kommunism eller fascism gör i dag eftersom den i så hög grad bidrar till att förgöra jorden som vi känner den. Den som lever får se…

Själv är jag i dag; så jävla vänster, antingen tack vare sunt förnuft eller för att jag tror på; jämlighet, individuell frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. (Kursiv hämtat från: http://sv.wikipedia.org/wiki/Liberalism)

I Tyfonens spår

Jag deltog nyligen i en insamlingsgala för tyfonens offer i Filippinerna. Ett utmärkt initiativ där såväl artister som publik verkligen slöt upp och samlade in mycket pengar till de behövande. Innan jag drog igång sa jag några inledande ord. Publiken såg mycket förvånad ut…IMG_7071

”Ironiskt nog startade klimatförhandlingarna i Warszawa ungefär samtidigt som bilderna från katastrofen i Filippinerna nådde oss hemma i tevesoffan. Filippinernas huvudförhandlare Yeb Sano höll ett mycket känslosamt inledningsanförande och meddelade att han i solidaritet med sina landsmän tänkte inleda en frivilligt fasta under de 12 dagar som konferensen pågår eller tills man nått en meningsfull överenskommelse. Han menar alltså att ovädret kan kopplas direkt till klimatförändringarna. Och vem ska säga emot honom? Andra menar att det inte med säkerhet går att koppla katastrofen i Filippinerna till klimatförändringarna, men vad vi säkert vet är att antalet stormar ökar och att de som redan nu drabbas kommer att få genomlida fler och kraftigare oväder framöver.

Tänk om alla vi som nu skänker pengar och engagerar oss i Filippinernas situation också kunde engagera oss i att förebygga klimatförändringarna. Det är ju ändå vi i industriländerna som står för de överlägset största koldioxidutsläppen.       Parkera bilen, sluta flyga över halva jorden var och vartannat år på semester, äta mindre kött, dra ner på vår överkonsumtion av prylar m.m, m.m.   Är vi beredda att också göra det?”

VIDEOCHOCK!

Att stå och mima och digga till sin egen radioproddade pop-låt var väl på gränsen till vad visartisten Ulf B Fernqvist (med viss ära i behåll) faktiskt kunde klara av. Visserligen var det väldigt roligt och visst har jag ofta drömt om just detta, i alla fall för si så där trettio år sedan.

 Nä, men vänta nu… 30 år sedan?!

Denna i sig en chockerande insikt, var dock inget mot den verkliga chock jag fick när jag för första gången plågades av närbilderna på mig själv. Frågor som: Kan jag verkligen stå för detta?, Vem fan tror den där Ulf B Fernqvist att han är egentligen?, samt en hel del annat som förmodligen kräver ingående samtals-terapeutisk behandling for genom hjärnan

Efter att ha smält det hela en aning mindes jag varför jag överhuvudtaget utsatt mig själv för detta. Jag hade ju faktiskt vunnit den här videoinspelningen genom en utlottning på Facebook. Så varför inte passa på? Bättre sent än aldrig liksom. Dessutom var ju låten tillägnad Föräldravrålet vilket var en förevändning så god som någon för att posera i värsta rockstjärnestilen. Och scenerna med barnen och de tryckta händerna på slutet blev ju faktiskt helt underbara och kanske kan jag övertyga någon om att budskapet i låten faktiskt är viktigare än att jag ser cool ut i bild, att ändamålet helgar medlen, att jag inte har hybris, att jag inte är… ensam.

Jag har övertygat mig själv nu.

Här är den.

Höst

Efter en helt galen inledning på hösten börjar saker och ting sakta falla på plats och lugna ner sig. Här följer en kort sammanfattning på vad som hänt sedan sista blogginlägget:

Thunströms

Thunströms

Spelning på Thunströms i Falun

Musikvideoinspelning av låten Den rätta viljan

Nu kommer dom!

Nu kommer dom!

Skivbolagstrix med Johnny Rex

mix

mix

Demonstration med Föräldravrålet med anledning av den senaste klimatrapporten

Föräldravrålet

Föräldravrålet

Privat demonstration med anledning av den senaste klimatrapporten

Prata om det

Prata om det

Dessutom har jag hunnit med ett bejublat framträdande på Västerås kultarnatt. Framöver väntar videosläpp och inspelning av ny platta.

Hörs!

Våga vara rädd!

Intrycken från min första Almedalsvecka börjar nu så smått sjunka in. Riktigt mycket folk, riktigt trångt och lätt hysteriskt. Jag undrade ganska snart vart alla människor var på väg hela tiden? På väg mot en gratis kaffe med chokladboll? Ett gratis glas vin? På väg till något seminarium eller event? Skulle de på fest? Mer eller mindre kända ansikten från media blandades med vita män i övre medelåldern med röda jeans och svarta kavajer. Brunbrända damer klädda för en natt på stan mitt på blanka förmiddagen, på väg till något viktigt. Ja, något viktigt, så måste det vara. De största tevekanalerna och kvällspressen sände ju direkt från var sitt tält med stora skärmar riktade ut mot gatan för att alla skulle kunna ta del av allt detta viktiga. Några stannade till och lyssnade. Jag fick dock en känsla av att åhörarna mestadels bestod av människor som redan höll med om det som förmedlades. Jasägare som mest var ute efter att få en närmare titt på sin politiska idol. Jublet vid partiledartalen visste ju inga gränser oavsett vem som talade eller vad som sades. Det stod också klart att intresset för att föra ut sitt eget budskap vida överträffade intresset för att lyssna in eller lära sig något nytt. Detta gällde ärligt talat även mig, som var på plats för att representera Föräldravrålet.              Gratis kaffe av ett känt märke serverades i närheten av Föräldravrålets tält. Där höll vi till. Vi som sågs för första gången för att informera om Föräldravrålet och samla in namnunderskrifter. Det gick bra. Över förväntan faktiskt. Många nyfikna besökte vårt tält för att trycka händer, få ett armband och skriva under vårt upprop. Det upprop som uppmanar politiken att sätta klimatfrågan först på den politiska dagordningen. Intresset för att diskutera klimatfrågan var även stort på gator och torg där vi fortsatte samla in underskrifter. Vi höll även två seminarier med temat; Hur får vi politikerna att prioritera klimatet? Glädjande nog verkade Föräldravrålets medverkan i Almedalsveckan väcka ett visst medialt intresse. Vi nämndes i förhandsdiskussionen till utmärkelsen ”Hetast i Almedalen” och blev även utvalda att medverka i ”Partigrillen” på SVT. Idah

Idah Magnusson från Föräldravrålet grillade verkligen Socialdemokraten Mikael Damberg med den äran. Inte helt oväntat besvarades hennes klimatfrågor med tal om investeringar och nya jobb. Det mest intressanta var dock inte vad som sades i sändning utan det som sades efteråt. Då berättar nämligen Mikael Damberg att även han är oroad över uppgifterna i Världsbankens klimatrapport, men att folk inte får bli rädda… Då blev jag rädd, på riktigt! För om politiker börjar mörka och släta över klimatfrågan för att folk inte får bli rädda, tror jag att vi ligger riktigt risigt till. Drygt tretton och ett halvt tusen föräldravrålare är redan oroliga och rädda! De pålästa ungdomarna i Fältbiologerna och PUSH Sverige skriker bokstavligen ut sin klimatångest inför sin egen framtid i kampanjen Klimatskriket, men tydligen är man ännu inte beredd att lyssna. Tydligen ska statliga Vattenfall köpa några tyska kolkraftverk först, tydligen passar det sig inte att vara rädd… än.

Sist det begav sig, på 80-talet när freoner steg till väders och rapporterna om hålet i ozonlagret fick dåtidens politiker att vidta nödvändiga åtgärder, skrev jag en låt som hette ”Våga vara rädd”. Jag var knappt tjugo år gammal och gick på folkhögskola. Så småningom utmynnade låten i ett projekt som, om jag minns rätt, engagerade hela skolan och bl.a. mynnade ut i en musikgala i Stadsparken i Örebro. Nu verkar det tyvärr vara dags att damma av den där gamla låten igen, eller åtminstone själva uppmaningen; våga vara rädd, för det krävs verkligen mod för att kommunicera det lätt obekväma budskapet om människans inverkan på klimatet och hur detta kommer att drabba framtida generationer. Tystnaden som uppstår på sociala medier när man förmedlar något som rör detta är högst, ibland nästan skrattretande påtaglig. Därför önskar jag alla väljare och framförallt alla politiker det mod som krävs för att lyfta klimatfrågan till den plats där den hör hemma inför den stundande valrörelsen. Våga vara rädd!

Mycket sedan sist…

Frugan och jag besökte naturskyddsföreningens rikskonferens i Växjö 1- 2 juni. Jag skulle representera Föräldravrålet och hålla ett anförande i ett block som kallades Vi som gjort succé. Utan att förhäva mig allt för mycket kändes det som att ordet succé även skulle kunna beskriva min egen lilla insats. Alltså, tänk er Växjö konserthus och undertecknad med en sådan där fjärrkontroll i handen för att styra en powerpointpresentation. Jag var full i skratt redan innan jag klev upp på scenen och det verkade också smitta av sig på publiken. Att berätta om Föräldravrålet ur ett humoristiskt perspektiv visade sig förresten vara tacksamt. Typ, vi är några som har startat en facebookgrupp om klimatet.

Carrokram

Carrokram

Vi har överhuvudtaget aldrig setts men det här med höjda vattennivåer verkar lite oroande, så vi undrar om inte någon politiker eller så kunde berätta vad de tänkte göra åt saken. För det ska de väl rimligen… eller? Ja, vi är ju verkligen inga experter på området eller så. Faktum är att vi inte vet någonting alls om klimatforskning, men här står jag…

Störst intryck på mig under de här dagarna gjorde annars Omställningsrörelsen och förstås moderator Carolina Klüft. Efter mitt anförande fick jag en bok om knoppar och en Carrokram. Hon kallade kramen så själv. Fint tycker jag.

Jag har hunnit med en spelning också. I Köping på Smedjan. Ett fantastiskt ställe som drivs av en ideell kulturförening.

Smedjan

Smedjan

Nu var det inte så många fler i publiken än medlemmarna som ansvarade för kvällen, max. 15 pers totalt, men det gjorde verkligen ingenting för den här kvällen fick jag en välbehövlig påminnelse om varför jag fortfarande håller på. Jag kände att orden och budskapet verkligen gick in i den fåtaliga publiken och jag fick faktiskt lite ståpäls, vilket känns lite udda när man spelar utan band. Ståpäls av sig själv liksom…Hur som helst fick jag tillräckligt med inspiration för att göra ett mailutskick till liknande ställen och fick napp på Thunströms sommarcafé i Falun där jag spelar den 16 juli. Kul!

Just nu befinner sig jag med familj på semester på västkusten. Nästa vecka tar vi oss så långt österut i Sverige man kan komma för att möta upp ett gäng föräldravrålare under Almedalsveckan. Där ska vi hålla ett par seminarier och grilla…politiker alltså.