Releasefesten som kom av sig

releaseAtt låtsas som att jag inte är besviken vore löjligt… Inte för att jag räknade, men det var nog bara omkring 20 pers. i publiken varav en stor del hade kommit för att digga mina gästartister. Det gjorde de för övrigt helt rätt i, briljanta som de var! Tack, Appleboy och Malin Willén! Den fåtaliga publiken var dock inte det enda som gjorde mig besviken denna dag. Det började redan på morgonen.

– Ja, tack ska du ha för magsjukan då. Det var Tomas, min trummis och producent  som ringde. Själv hade jag och min familj legat däckade en vecka tidigare i samma åkomma och nu var det tydligen hans tur. Jaha, även om han skulle kunna genomföra gigget var han definitivt smittbärare och de andra i bandet var inte så sugna på att också bli smittade. Vad göra? Vi hade ju dessutom ett gig inbokat i Uppsala redan nästa dag. Som tur var kunde Adam Mellesmo alias Appleboy tänka sig att sitta in. Begåvade Adam skulle normalt sett varit en perfekt lösning men just i dag visste jag att han hade fullt upp med viktiga möten på annan ort samt att han ju skulle gästa som artist på samma spelning där jag behövde honom som trummis. Inte ultimat, men så fick det bli.

Att PA-anläggningen skulle strula hade jag på känn redan när jag roddade mina grejor tidigt på dagen, och mycket riktigt var det problem att få rätt ljud till rätt högtalare m.m. Som tur är har jag i bandet en fantastisk keyboardist i Fredrik Brunnsberg, som dessutom är professionell ljudtekniker. Han kopplade om, pulade och fixade i vad som kändes som en evighet tills vi hade ett ljud vi kunde leva med. Eftersom det inte var planerat att Adam skulle spela trummor blev det i den här vevan också en del logistiska saker att lösa som drog ut på tiden. Detta skapade förstås en del onödig stress, men till slut var allting soundcheckat och klart… utom basen.

Marcus, basisten skulle bli sen, det visste vi, men att han skulle ramla och bryta tummen var inte planerat. Han hade riktigt ont men genomförde spelningen trots allt på smärtstillande och med lindad tumme. Efteråt meddelade han att det inte skulle fungera att spela även nästa dag, så utan både trummis och basist fann jag det för gott att ställa in spelningen i Uppsala. Min fru hade inte synts till i publiken under de sista låtarna och precis efteråt fick jag veta att hon hastat hem till vår son Albin p.g.a. ett befarat kruppanfall. Ja, men skål då!

Att vara festfixare, arrangör, och artist på en och samma gång är ingen bra idé. Väl på scen kände jag mig, och var, mer än lovligt ofokuserad. Vart var alla? Att dessutom bara repa en gång och på kort varsel ta in en vikarierande trummis gjorde att det hela kändes mycket skört. Till slut stod jag mest och tyckte synd om den tappra publiken och musikerna, som det nu kändes som att jag lurat dit. Visst hade kvällen sina ljusa stunder med en och annan låt som kändes helt ok, bl.a. ”Liten pojke” och ”Allt” med Kusin på Cello.

Att gå vidare efter detta är tack och lov inte svårt. Jag har nämligen förärats ett kompband med riktigt duktiga musiker som faktiskt gillar och vill spela mina låtar. Det är STORT! Och med sista repet i färskt minne vet jag att, vi kan så mycket bättre än så här…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s