2013: Ett gott nytt år?

fyrverkeri

En klok människa vid namn Magnus Pamp skrev apropå hysterin kring jordens undergång: ”Världen går inte under i morgon. Den föds på nytt. Vi stänger ”bara” en kalender från en kultur som räknat tid miljarder år bakåt. En ny tid med okända dagar börjar. Vad den tiden och de dagarna innehåller avgör vi. En ny tid med nya möjligheter. Nya tankar. Nya känslor. Nya sätt att samverka. Att samskapa. To co-create. Mindre materialism kanske? Mer samvaro. Mer inre lugn. Mer yoga. Mer passion…. Mer sanning. Mer ut i naturen. Mer upplevelser i julklapp? Mer kreativt och finansiellt fokus på hållbart levende. Regeringar o börsnoterade bolag som säger att vi satsar allt på hållbarhet o mellanmänskliga relationer. No matter what. Om allas tankar och kreativitet riktas mot försörjningsfrågor, energiframställning, logistikutveckling, etc så skulle vi kunde förändra mycket väldigt snabbt. Eller? Co-create. Bensindrift är det inte lite föråldrat, borde vi inte ha kommit längre? Min tro i alla fall. Naivt? Kanske. Mayakalenderns slut (tolkade sådant) är för mig i alla fall en påminnelse om vikten av mina val och framför allt det jag väljer att tro är möjligt att skapa framöver.”

Vilka vackra tankar och möjligheter… På självaste julafton meddelar svt att Estland storsatsar på elbilar med laddningsstationer över hela landet, samt mycket frikostiga statliga subventioner vid inköp av en elbil. Bra där!

Här? Njae, dieseln är ju fortfarande så pass billig… och så länge världens största företag lever på fossilenergi gäller det nog att skynda långsamt. Det vore ju dumt att stöta sig med någon (gammal beprövad svensk neutralitetspolitik)… Under tiden har vi i stället skapat klimatanpassningsportalen. Jo, det är sant! Ett sammarbete mellan inte mindre än tretton olika myndigheter som i första hand ska hjälpa landets kommuner att möta förändringarna i klimatet. Vad skickar det för signaler? Att ge upp och gilla läget? Ja, antagligen, men i så fall tycker jag inte man ska tala om klimatanpassning som något nytt. Människan har nämligen anpassat sig efter klimatet under hela sin existens. Att kalla saker vid sitt rätta namn är i dag viktigare än någonsin, därför föreslår jag i stället ”fossilanpassning” som för visso har en något mer negativ klang men ligger bra mycket närmare sanningen. Apropå språket, kan man också tänka sig att leka med det positiva uttrycket ”ekonomisk tillväxt” och helt enkelt byta ut det mot ”utsugning” bara för att se vad som händer. Sparar nog det till ett senare inlägg…

En fantastisk god nyhet inför 2013 är att fairphone kommer att se dagens ljus. Ett försök att göra en mobiltelefon utan konfliktmineraler, utan omoraliskt utnyttjande av arbetskraft och som dessutom kommer att återvinnas på ett etiskt korrekt sätt. För bra för att vara sant? Well…nuläget, då vi väljer att skita i de systematiskt våldtagna kvinnorna i inbördeskrigets Kongo, foxconnsarbetarnas usla arbetsvillkor och vårt ointresse i hur våra elprodukter återvinns, bara för att kunna köpa billigt är i alla fall för dåligt för att vara sant. Att köpa en ny mobiltelefon i dag är, enligt mig, ungefär lika dåligt, och tyvärr vanligt, som att tanka sin bil med bensin.

En blogg jag ser fram emot att följa 2013 är http://fyragrader.wordpress.com/. Maria Jäder Tietäväinen beskriver våndorna i att försöka göra rätt utifrån den kunskap vi har om det rådande läget. Rekomenderas varmt!

Albin ser fram emot vad som kommer att hända med http://foraldravralet.se/ under 2013. Han hoppas att vi går från ord till handling och inte nöjer oss med en namninsamling på nätet.

Artisten Stefan Sundström släpper under 2013 nytt album och åker på turné.

Artisten Ulf B Fernqvist samlar mod och tid. (i övrigt inga jämförelser)

Annonser

Hon finns på riktigt!

Maria-Pia+Boethiüs+tillbaka+i+Sverige

 

Fru Strejt, jag har hittat henne! Att infoga flaggor på sin profilbild är en sak, att faktiskt göra något utanför vårt tomtebo-matrix är något helt annat!  Jag bjuder här på några smakprov från Maria-Pia Boëthius senaste krönika. Bara att tugga i sig. Vill du läsa den i sin helhet finns den här.

”Efter katastrofen i Doha – klimatmötet – är det dags att fråga sig hur det egentligen står till med denna värld? Vad är det som får sju miljarder människor att finna sig i att vi sömngångaraktigt navigerar mot syndafallet enligt idén ”efter oss-syndafallet”? Varför pågår inte maj 1968 gånger 1 000, bojkotter, demonstrationer, manifestationer, total civil olydnad, avsättning av odugliga politiker, bildandet av nya partier och ett globalt Tahrir-torg? Om jag vore ett kunnigt barn idag, vilket många barn är, eller ung, skulle jag ställa hela den makthavande föräldra- och farfarsgenerationen till svars på ett sätt som inga unga generationer någonsin gjort tidigare: Är ni från vettet? Är ni inte riktigt kloka? Hur kan ni bara fortsätta att förgöra den planet som borde vara vår framtid?”

”[…] sanningen är ju att vi alla borde rodna av skam. Vi borde få höra att vi är idioter som slött överlåtit världens framtid till de döende politikerna, inte död-döda men odugliga, så att vi kan skjuta över skulden på dem och slippa handla själva. Människor sopsorterar en smula, köper elbil och sätter upp solfångare på taket och tänker att de gjort sitt; men att göra sitt i denna akuta tid är totalt uppror, att kämpa för livet och riskera allt för kommande generationer, eftersom de (ännu) inte gör det själva, att ställa till en global uppresning utan motstycke. Vår tids kultur går ut på att hindra oss från det. ”Folket” påstås gilla Melodifestivalen; en miljard flugor älskar skit, alltså kan skit inte vara fel? Ingen skugga över flugorna, men över pr-helvetet som fått flugorna att gilla skit. […]”

Det värsta är att hon, som vanligt, har rätt!

 

Releasefesten som kom av sig

releaseAtt låtsas som att jag inte är besviken vore löjligt… Inte för att jag räknade, men det var nog bara omkring 20 pers. i publiken varav en stor del hade kommit för att digga mina gästartister. Det gjorde de för övrigt helt rätt i, briljanta som de var! Tack, Appleboy och Malin Willén! Den fåtaliga publiken var dock inte det enda som gjorde mig besviken denna dag. Det började redan på morgonen.

– Ja, tack ska du ha för magsjukan då. Det var Tomas, min trummis och producent  som ringde. Själv hade jag och min familj legat däckade en vecka tidigare i samma åkomma och nu var det tydligen hans tur. Jaha, även om han skulle kunna genomföra gigget var han definitivt smittbärare och de andra i bandet var inte så sugna på att också bli smittade. Vad göra? Vi hade ju dessutom ett gig inbokat i Uppsala redan nästa dag. Som tur var kunde Adam Mellesmo alias Appleboy tänka sig att sitta in. Begåvade Adam skulle normalt sett varit en perfekt lösning men just i dag visste jag att han hade fullt upp med viktiga möten på annan ort samt att han ju skulle gästa som artist på samma spelning där jag behövde honom som trummis. Inte ultimat, men så fick det bli.

Att PA-anläggningen skulle strula hade jag på känn redan när jag roddade mina grejor tidigt på dagen, och mycket riktigt var det problem att få rätt ljud till rätt högtalare m.m. Som tur är har jag i bandet en fantastisk keyboardist i Fredrik Brunnsberg, som dessutom är professionell ljudtekniker. Han kopplade om, pulade och fixade i vad som kändes som en evighet tills vi hade ett ljud vi kunde leva med. Eftersom det inte var planerat att Adam skulle spela trummor blev det i den här vevan också en del logistiska saker att lösa som drog ut på tiden. Detta skapade förstås en del onödig stress, men till slut var allting soundcheckat och klart… utom basen.

Marcus, basisten skulle bli sen, det visste vi, men att han skulle ramla och bryta tummen var inte planerat. Han hade riktigt ont men genomförde spelningen trots allt på smärtstillande och med lindad tumme. Efteråt meddelade han att det inte skulle fungera att spela även nästa dag, så utan både trummis och basist fann jag det för gott att ställa in spelningen i Uppsala. Min fru hade inte synts till i publiken under de sista låtarna och precis efteråt fick jag veta att hon hastat hem till vår son Albin p.g.a. ett befarat kruppanfall. Ja, men skål då!

Att vara festfixare, arrangör, och artist på en och samma gång är ingen bra idé. Väl på scen kände jag mig, och var, mer än lovligt ofokuserad. Vart var alla? Att dessutom bara repa en gång och på kort varsel ta in en vikarierande trummis gjorde att det hela kändes mycket skört. Till slut stod jag mest och tyckte synd om den tappra publiken och musikerna, som det nu kändes som att jag lurat dit. Visst hade kvällen sina ljusa stunder med en och annan låt som kändes helt ok, bl.a. ”Liten pojke” och ”Allt” med Kusin på Cello.

Att gå vidare efter detta är tack och lov inte svårt. Jag har nämligen förärats ett kompband med riktigt duktiga musiker som faktiskt gillar och vill spela mina låtar. Det är STORT! Och med sista repet i färskt minne vet jag att, vi kan så mycket bättre än så här…

Första och sista repet

Englin?

Englin?

I dag samlades The Harry Boys Choir för sitt enda rep inför den kommande veckans gig. En synnerligen rutinerad samling musiker upplandat med lite ungt och fräscht rockade Kulturskolan i Enköping. På onsdag smäller det på SG25 i Västerås och på torsdag på Pub 19 i Uppsala. Jag har en riktigt skön känsla efter dagens rep som blev påfallande rockigt  mycket tack vare Englin på elak Johnny Dunder-gura och Brunnsberg på fet Raj Montana-hammond.

Själv känner jag mig minst sagt ringrostig och lite vilsen i texterna. Inte varje dag man spelar live med band nu för tiden, men det får ordna sig. Kanske kör jag en gammal beprövad Lundell med notställ. Kul ska det bli i alla fall! Vore kul om du och dina vänner också dyker upp!

Med katastrofen i Qatar i färskt minne lovar jag att inte babbla mycket, utan låta musiken och texterna tala, för vad kan man säga nu liksom… och vem orkar egentligen lyssna och ta till sig eländet? Igen?! Jag lovar i stället en festlig kväll med riktigt kompetenta musiker och en och annan överraskning i setlist.